Vi skulle flytta in i dem där gråa husen som hade badkar och lyste så varmt utifrån.
Där inne var alla lyckliga,mätta och rena.Där inne kunde man titta ut från fönstret där bilarna åkte förbi nedanför innan man skulle gå och lägga sig i sitt eget rum, högt ovanför marken dit ingen kunde nå och inget kunde hända.I bilarna nedanför satt sömniga pappor och körde tillbaka sina mcdonaldsfyllda barn som låtsades att lyktstolparna var hinder som dem kastade sig över med fantasin. Allt det där kunde man få om man bara fick lägenheten och  tog hissen till åttondevåningen dit ingen kunde nå.

Snoriga näsor som stod trycka i uppgångarna på dem gråasfalterade gårdarna gav förhoppning om vänskap. Vissa av barnen behövde aldrig gå in och blev kvar därute under natten tills dem blev förvuxna rovdjur som gjorde allt för att överleva.

Vi flyttade till ett hus med tre våningar. Man kom inte lika högt upp då men man kunde enklare pricka dem som gick nedanför med ägg och vattenballonger.På dagarna kunde man följa ciggarett rök som steg upp till nästa grannes balkong medans  det senaste pogramet av big brother diskuterades av ensamstående mammor.

Jag kommer ihåg Sonny. Hans mamma var spårvagnschafför. När Sonny blev stor nog så slog han tillbaka och hans pappa hamnade på sjukhus. Han övade sig givetvis på alla oss barn på gården först innan han fick till smällen som slungade hans pappa mot golvet. Jag undrar vad som hände sen?

 

Vi var ofta i spännande situationer.

Jag kommer ihåg ljudet av cyklarna och andetagen som cikulerade runt oss.

Adrenaliet och andetagen under tiden jag slogs för min bror något som senare på något konstigt sätt har identifierat mig i familjen.Vissa av dem hade pokemónkort fasttejpade så att det skulle låta som dem äldres mopeder. De som hängde nere på "Nära dej", gårdarnas affär. För att komma dit så var man tvungen och passera andra gården.Jag och Marija brukade snatta där. Marija vad min bästa vän och kom från Serbien. När vi hade hemligheter så svor vi på bästisgraven. Hennes pappa kom alltid hem med massa olika saker som han sålde till grannarna i huset. Det kunde vara allt från skor,tröjor,biljetter för Bane hade alltid det bästa priset.Vi hade en fiskelina som gick mellan våra fönster och vi skickade lappar. Hon hade alltid dem finaste klistermärkerna. Jag kommer ihåg kastanjträdet utanför mitt fönster och glassplittret som studsade mot vår blåa väg.

 

Husen står fortfarande kvar och jag undrar vem som tittar ut från mitt fönster från första våningen ikväll?

Undra om märket runt stupröret från fiskelinan finns kvar och om bergen på andra sidan fortfarande brinner ibland medans barnen från sjumilaskolan beundrar brandvännens som plockar upp osläckta fimpar.