Hej,

Jag är 22 år och igår fick jag diagnosen rheumatoid arthritis.
Det kallas även ledgångsreumatism.

Jag bor på Malta och tog en taxi ut till en by som ligger ganska långt bort.
taxichauffören pratade med mig men jag låtsades som jag redan hade satt på musiken i mina gröna lurar men jag hörde precis vad han sa.
Jag titta ut genom fönstret och taxin speglades i glasrutorna.
Dom har klistrat hjärtan på den för snart är det alla hjärtans dag och jag såg ditt ansikte skymta förbi i mitt inre.

Vi åkte förbi Marsa där jag brukar spela rugby ibland.
Jag har ingen aning om vart jag ska eller var jag är.

Jag hittar till mottagningen.
Det här är något som jag har skjutit på ett tag dels av rädsla och med hopp om att det nog inte är så farligt.
Jag sätter mig i väntrummet och ser mig omkring på dom som sitter där.
Det är en man och en kvinna som båda är över 60. Kvinnan gömmer sin hand bakom sin väska.

Jag känner mig trött som vanligt.
Det är lugnt och tyst.
Tiden går fort och sen är det bara jag kvar.

Det är min tur.

Jag väntar några extra sekunder och ser på den öppna dörren.
Lyset inne ifrån speglas i golvet och jag jag vet att ingenting kommer bli som vanligt när jag går ut därifrån.
Mina ögon tåras och jag går in.

Jag kommer in till en leende doktor.
Det liksom sprakar om honom och han är välklädd.
Han frågar om mitt efternamn och om jag kommer från Sverige.
Sedan säger han ett par svenska personer som han hoppas på att jag känner.

Jag berättar för honom hur många svenskar det finns på Malta.
Han skrattar och tycker det är tragiskt att han bara känner fyra.

Han känner på mina leder.
Stryker ovansidan av händerna där jag har ont.
Han känner på mina knän och mina fötter och säger att det är väldigt svullet.Han har bra och dåliga nyheter och frågar vilken jag vill ha först.

Den dåliga lyckas jag pipa ut medan tårarna tränger igenom.

Du har rheumatoid arthritis, det är en allvarlig reumatisk sjukdom.
Den goda nyheten är att det finns fantastiska behandlingar.
Om vi hittar en som fungerar så kommer inte känna av det alls.
Det är inte ens någon som kommer att märka att du har det.

-Vad händer om den inte fungerar då?
-Då ska vi hitta en som fungerar Alexandra. Jag ska göra dig bättre.`

-Vad händer när jag blir gammal? Kommer jag bli gammal?
-Du kommer vara precis som alla andra.

-Vad ska jag äta?
- Du ska äta precis det du vill äta.´

Jag gråter och han sprakar.
Vi skrattar och sen gråter jag lite till.

Han ville att jag ska åka till sjukhuset med en gång för att ta tester.
Han körde mig till St James och vi pratade om allt möjligt i bilen.
Livet i allmänhet, hans skilsmässa, England,rygby,trafik och vi skrattade åt livet och alla ödets påhitt.

Han berättar att det kan bli komplikationer om jag vill ha barn i framtiden.
Att jag måste planera min graviditet och att man då får sluta med medicinen och kommer på en annan behandlig.
Det är många som tvingas göra kejsarsnitt eftersom det tar på höfterna att föda normalt.

Han vill att jag bokar en tid med honom på tisdag innan han släpper av mig och önskar mig en trevlig helg.Jag går mot dörrarna till sjukhuset.

Receptionisten tar emot min lapp och berättar vart jag ska gå.
Hon verkar ha sett för mycket smärta för att orka lägga lite extra energi på ett leende.

Jag hittar inte till röntgen och springer på en herre som visar mig rätt och tar min lapp.
Han går rakt in till läkaren och 10 minuter senare är det min tur eller om jag fick gå före?
Jag tror det har med min sprakande läkaren jag hade turen att träffa.

Jag får sedan mina röntgenbilder i handen och tar hissen upp mot blodproven.
Hon frågade om jag ville vänta tills nästa vecka för att 2 av proverna skulle skickas till Frankrike.
Jag tänkte på vad min läkare hade sagt och berättade att jag kommer upp och hämtar dom som är klara på tisdag.
Det stack till och jag tittade på en kladdig tavla över en äng och kände mig tom.
När jag tittade så hade dom tagit 6 rör med blod.

Hon nickade och för en stund kändes det som jag jobbade där.´

Nu är jag klar.
Tiden är bokad och jag har betalat.
Går ut i natten och känner mig starkare.
Under dagen har jag lagt ut runt 400 Euro.
Jag känner mig självförsörjande och duktig.
Jag tar upp telefonen och ringer till Joss för att berätta.
Han svarar och jag går sönder igen.

Det tar 10 minuter så har han hämtat upp mig med bilen.
Jag gråter och berättar att jag inte kan spela rugby mer.
Han säger att han fortfarande kommer låta mig ha tillgång till gymmet och poolen.
Redan efter 5 minuter så skrattar vi igen och åker till cafe jubileé för en öl.
Han berättar om alla sina damer, sin son och är lika rolig som vanligt.
Sedan kör han hem mig och jag känner mig glad.

Penty har lagat mat men jag har köpt med mig mat från Jubileé.
Hon är fin.

Jag kollar röntgen bilderna mot lampan i Sofies rum.
Mina händer och mina fötter inuti.
Jag har foton på mitt skelett.
Det är nästan ett konstverk.

Jag läser....
Jag läser hela kvällen tills jag somnar av utmattning.

Dom som säger att man kan leva som vanligt ljuger och hur mycket kan man egentligen lita på läkare?
Jag har sett bilderna på vridna händer och fötter.
Inatt har jag drömt mardrömmar om demoner och vridna kroppsdelar.
Idag känner jag mig ledsen.

Men jag är väldigt glad över att jag hittade den sprakande läkaren bland alla läkare som finns i hela världen!
Jag ser fram emot tisdag och det är mycket förändringar som jag måste göra i mitt liv.

Jag är glad att jag redan har varit sjövild.
Det känns som en liten uppoffring och jag tror att jag är redo för det nya.
Jag hoppas att min omgivning också tycker att det är en liten uppoffring.
Förmodligen inte.

Jag vill inte bli tråkig.

Jag är arg och ledsen.
Det kommer ta tid men det viktiga är nog att tillåta sig själv att få vara det.

Är jag mindre attraktiv nu?
Finns det någon som kommer vilja gå igenom allt med mig?
Kommer det någonsin bli spontant och överraskande?
Kommer jag att kunna resa hur jag vill?
Hur gammal är min kropp jämfört med andra i min ålder?
Kommer jag kunna ha kontorsjobb?
Kommer jag bli sjukskriven?
Behöver jag hjälp i framtiden?
kommer jag kunna vara kreativ och skapande?
Kommer jag någonsin få barn?
Hur blir mitt framtida sexliv?

Självklart finns det lösningar på allt men det känns svårt att förstå nu och idag är jag trött.´

Jag saknar min familj.

Idag ska jag gå på stan med Gab och Hanna.
Försöka hitta ett par bra skor och kanske ett par snygga jeans till!

"Man måste genom skam, man måste genom drömmar, man måste dö några gånger innan man kan leva"