Jag satt och tittar på en av Håkan Hellströms musikvide och kände mig besviken.
Men så kommer det 1 scen.
Hennes händer ligger på utsidan av hans armar och hennes långa blonda hår dras återigen ner av dragningskraften när han lyfter hennes avslappnade kropp som svimmat av känslor.
Hennes vita converse som färgats gråa av gatorna försvinner ut ur publikhavet och ut i livet.

Just den här scenen.Då mindes jag.
När man inte har något annat val än att lita på en total främlig.
Gränsen då man måste släppa in någon nästan lika nära som den som har älskat dig längst.
När den personen under några sekunder blir den enda du någonsin haft.

Snart så kommer ingen i hela världen förstå er två och jag kommer finnas i bakgrunden varje sekund.
Jag kommer hämta er på dom mest konstiga platser, jag kommer sopa glas och torka tårar.
Jag ska alltid ska orka.