Jag ligger i min mjuka soffa och låter min tunga kropp sjunka ner i den.
 Jag är naken Inlindad i ett tjockt täcke med the knifes i bakgrunden men låten a lung.
Datorn är varm den har varit på i många timmar och jag orkar inte slita mig ifrån den.
Den surrar på precis som här utanför och jag ligger still och iaktar mina fingrar som dansar över tangent bordet.
Jag kanske skulle dra upp persienerna,Jag säger inte att jag ska eller borde göra det för dom orden tröttar ut mitt mitt sinne och bränner små hål i magen och det som finna kvar därinne klumpar sig som dom där choklad klumparna i min oboy och sätter sig precis under revbenen så att dom klämmer åt lungorna och stryper luften.
Och när jag försvinner som så många gånger förut.
Min kropp rycker och skakar och då ser jag varför.

Mina ben blir drars samman av en ofrivillig kraft dom blir blåa och min hud blir glansig och fjällig och precis ovanför mina höfter ser jag att jag färgas grön och i ett  blått skimmer som om havet själv hade beslagtagit min kropp, Jag skriker när jag känner  en oförklarlig smärta och ser att mina fötter dras ut som till en smal slöja som börjar precis vid slutet av mina ben. Och mina ben glider in i varandra och min hud lindar in dom tills dom blir ett.
Fjäll fortsätter att ta över min kropp det känns som om miljontalt nålar växer ut ur mitt skinn. Och där det innan satt fötter finns du nu en fantastisk stjärtfena som skrimmrade och glittrade. Och jag hör hur min telefon ringer i bakgrunden men jag är helt tagen och chockad och allt försvinner i en dimma långt långt bakom mig, Fullständigt utmattad somnar jag in och hör vågorna viska mitt namn.

Mina ögon öppnas halvt och jag sträcker på mig och njuter av min fantastiska dröm.
Jag sätter mig upp ska ta ett steg utanför soffkanten. Jag faller ihop på mage, vänder mig om på rygg under våran runda svarta lampa och sträcker långsamt  upp mina ben emot taket och ser att det faktiskt finns fenor, Jag har blivit hälften fisk. Fenorna skimmrar och jag ser lampljuser tränga igenom dom.  Och jag är täckt av den mest fantastiska blåa färgen jag någonsin skådat. Mitt hår är blont och har växt och har spridit ut sig som vågor över hela golvet. Jag kan inte sluta beundra mig själv och min överdel är lika naken som innan men jag har fått ett armband av blåmusslor som även det skimmrar i den mest fantastiska blåa färg. Jag har inte ont längre min kropp är stark och vig men jag behöver vatten och även om jag kan andas in luften så har min kropp tagits över med fullmakt av längtan av hav.
Jag måste från lägenheten. Jag häller kannan med vatten som alltid står vid sängen över mig innan jag drar mig fram med mina händer och armar ut i hallen jag andas tungt över ansträngningarna. Jag tittar upp helkropps spegeln och ser att mina hud är som en silkes len slöja med en svags gyllenbrun nyans. Mina ögonbryn har formats likt en älvas och mina ögon är grönare än någonsin och i min pupill finns ett bottenlöst ljus fullt av liv. 

Jag  känner mig plötsligt instängd och en dimma av panik lindar sig om mig, Jag hasar mig tillbaka ut till vardagsrumsbordet där mobilen ligger, Jag måste ringa Therése. Hon måste hjälpa mig.
Hon jobbar på JC idag. Jag andas tungt och fort och hoppas att hon ska svara. Jag hör hennes röst i andra sidan av luren. Jag får bara ur mig att hon måste komma hem, Hon måste komma hem!
Jag hör att hon blir orolig men jag har inte mer kraft till att prata och lägger på.  Sedan lägger jag mig på rygg igen brevid sängen. Sedan kännar jag hur golvet vibrarar jag tar upp telefonen och läser att Therése är på väg hem och att hon redan sitter på 18 bussen mot Balladgatan. Lungnet sprider sig i min kropp och jag blir liggandes på rygg med ögonen fästa i det vita taket.

Tiden går..

Plötsligt hör jag hur nycklarna sätt i dörren och Therése springer in i lägenhten och tar några steg in i våran korta hall.
Hon blir stående och min blick flyttar sig långsamt från taket till hennes stora ögon.
Sedan vänder jag bort huvudet och tittar in under sängen jag orkar inte möta hennes blick av fullständig förvirring.
Jag viskar att hon måste hjälpa mig. Hon slänger sig ner på golvet och hon börjar skratta så att ögonen tårar sig.
Hon flämtar fram att det äntligen har hänt, Samtidigt som hon kysser min hals och jag låter hennes händer utforska min kropp och mina fenor,hennes händer börjar skimmra i samma blåa lyssande färg. Jag får fram ett svagt leende och möter hennes vackra ögon innan mina ögon sluts.

Du är en sjöjungfru.... viskar hon.
Innan hon reser sig upp och tar sina armar runt mig och släpar ut mig i duschen och sätter på vattnen innan
hon springer ut till hissen och åker upp till vinden där hon har sett  ett rosa plast kar för barn.
väl nere i lägenheten skyndar hon sig ut i köket hämtar saltet och tömmer hela packetet i baljan och fyller det med vatten innan hon drar min avsvimmade fisk kropp ner i saltvattnet.
Och inom några minuter har jag återfått medvetandet, Therése sätter sig på knä brevid mig begraver sitt ansikte i händerna innan hon sorgset tittar upp på mig och slänger sig runt min hals. Och jag håller om henne så hårt  och jag vill aldrig släppa henne.Vi vet båda att vi tänker samma sak, Om hon lever på land och jag i havet  hur ska vi få vara tillsammans? Jag känner att tårar börjar fukta mina kinder och jag känner att hela Therése skakar i mina armar.
Men hon måste hjälpa mig, Jag kan inte vara kvar här.
Jag tittar på mina fenor som jag sakta lyfter upp i luften.
Och jag inser att vi också gråter av lycka.
Vi ligger båda utslagna på toaletten hon ligger på golvet och jag ligger brevid i vattnet.
Hon försvinner ut i lägenheten och plötsligt hör jag hur Håkan Hellströms underbara texter strömmar ut i lägenheten.
Det är precis vad jag behöver innan jag lämnar land.

Sedan tar hon mig i sina armar, och hon kysser mig.
Jag lämnar kvar allt i längenheten, Vi går mot hissen.
Berit på tvåan står i fönstret med öppen mun när Therése bär ut mig på gården och mina fenor dras över gräset.
Och jag håller mina armar omkring hennes hals och lyckas med ett leénde ge Beritt fingret utan att hon förändrar sitt ansiktsuttryck.  Hon bär mig hela vägen till Busshållplatsen och 19 bussen kommer efter bara någon minut, Hon går på bussen med mig i sina armar och vi sätter oss längst bak och hela min kropp tar upp alla säterna medans dom övriga passagerarna har samlats i den främre delen av bussen.  Och tiden står stilla, Jorden har slutat surra.
Tomma blickar. Men jag lutar mitt huvud bakåt och ser träden susa förbi och solen som tränger igenom löven. Och jag andas tungt och blundar långsamt samtidigt som jag ler med hela mitt ansikte. Första stoppet är vid hjalmarbrantings platsen. Människor stannar upp och glömmer gå på bussen och somliga glömmer att gå av. Bara tomma stirrande blickar medans våra skratt fyller bussen. Det är våra hjärtan som skrattar, Där står ni med era tomma glasartade blickar, Ni lever inte. Och vi kör över Göta älvbron och jag ser havet, min väg ut i västkusten och min frihet. Och jag andas ut av lättnad och ser hur solen skimmrar på vattenytan på samma sätt som min kropp skimmrar.

Nästa stopp är Lillabommen och där bär du av mig och jag håller fortfrandre om dig hårt runt halsen samtidigt som jag ser brunnsparken och Avenyn där uppe. Och det är tyst i staden, Trafiken stannar och man hör vinden som blåser igenom husraderna. Och hur den leker med en tappad servett.
Vi fortsätter förbi Hamnen där älvsnabben alltid går och där små båtarna står parkarade kommer du ihåg när vi alltid gick hit förra året när vi precis hade funnit varandra? Du håller mig i samma fasta grepp och jag andas in dig.
Smeker din lena hals med min kind. Dina fotsteg ekar i intet i takt med dina andetag.
VI fortsätter under läppstiftet och mina ögon ser dom gråa murarna som isolerar någon meter ifrån vattnet där jag och en vän alltid satt och rökte på och pratade om livet.
Men  jag på väg nu, går vidare. Ut på den tomma parkeringen i samma riktning som Holmens marknad. Jag vet vart du är på väg nu och jag ler och kysser dina läppar.
Gullbergskajen, Drömmarnas kaj. Träskylten välkommnar oss till båtkyrkogården.
Vi går förbi alla vrak som vi ville rädda och fortsätter när du plötsligt sätter dig ner på kanten med fötterna över vattenytan.
Du håller mig fortfarande i ditt knä och inte ett ord behöver bryta tystnaden för vi vet.
Det är något speciellt med dig och mig, Det behövs inga ord. Min fena vidrör vattenytan och jag känner friheten som låser upp hänglåset runt mitt hjärta. Du håller mig ända till solen går ner och du kysser mig länge.När du till slut släpper taget om min kropp och jag känner hur vattnet omger hela min kropp, och tillsammans med luftbubblorna som lämnat mina lungor lämnar jag land. Och precis under vattenytan ser jag ditt ansikte, Du ler.

Då Simmar jag ut i havet.
Och låter natten i gullbergskajen minnas oss.

Du finns alltid med mig och våra själar är ett.

Älskar dig.