Från två  till sju satt jag där och lät klockan dansa vals med mina känslor.
Med en fylle kärring som radio och hennes man som publik.
En annan blundades i hörnet vit som ett lik.

Vad fan gör jag här?
Du kan inte stå vi får rulla gatorna fram.
Nu ska jag hem och supa ihjäl mig.
jag klarar mig själv jag är kärleksfull och galen.
Nu ska jag hem och slå ihjäl hjärt och städa.
Jag armbågar mig fram och du rullar.
Får man röka här flicka lilla?

så gick hennes ensamma sång.
Fördomsfulla föräldrar ser sig omkring
tittar vilset ner på sin dotter och förstår ingenting.

Tiden har stannat det händer ingenting, mig känner ingen här till.
Dom vill säkert att jag ska gå och tänker att jag nog klarar mig ändå.
Men jag tänker sitta kvar ska det vara så svårt att ge mig ett svar?

En man kommer in och säger att man visste inte att man levde förän man var död och att vägen till gud är kantad av lik
Det hade prästen sagt när han va barn, att livet inte va en gåva utan ett staff.
Mannen som predikade om prästen säger
Ta hand om dig Alexandra! Vi ses.
Jag nickar och tänker nej aldrig mer.

Och på vägen hem hör jag en kvinna i päls säga: Ja det är ju en del av livet.