Ibland är det svårt att känna efter när det blir förmycket.
Jag är också en av dem som har förmågan att stapla  känslor på hög och förneka dem tills jag är redo att bearbeta dem eller ta ställning.Blir man någonsin redo? Jag tror inte det.Då kan det komma en pytteliten sak som helt plötsligt får hela världen att fallera fast du har anstängt dig så hårt för att hålla den samman.Idag är en sådan dag. På jobbet låste jag in mig på toaletten och grät som en liten flicka.Efter så gick jag ut och höll möte med alla agenter som att  ingenting hade hänt.

En sån här dag finns det inget bättre att komma hem och få två blöta bulldogkinder hängande som två gardiner över ansiktet och en knuff i sidan när det är dags att resa sig upp från golvet och försöka igen.

 

Tassavtrycken gar fran balkongen genom koket och forbi badrummet.

Dem leder hela vagen in till sovrummet.Fonstret ar oppet och gardinerna svavar in i rummet.

Rummet lyser upp i olika farger medans det sprakar hogt utanfor fonstret.

Toby trycker sig mot sangen och lagger upp huvudet pa madrasskanten och tittar oroligt pa mig.

Han forstar sig inte pa fyrverkerierna som malteserna tänder dag som natt för att fyra kyrkorna.

 

Jag ar lattad over att det ar fredag och att jag ligger tyst i morkret.

Aven fast jag precis har gatt pa helg sa har jag kanslan over att den snart ar slut.