Det var ingen dimmig dröm, jag är kvar här.
Mina vita väggar läcker och rinner ner över resterna av oss.
Tomheten känns bekant och rädslar över att lämnas är borta.
Jag känner mig trygg och jag väntar på famnen jag kan ersätta sanningen med ett litet tag innan jag inser att hon inte är du och att du inte längre är du. Jag hör mina andetag i berusningen, mitt skratt ekar där ute någonstans och studsar runt bland kellys väggar. Ljud och ansikten bland Göteborgs gatuljus i en snabbspolning.